Duktiga Annika

 Senast jag var i den vackra lilla staden Nora besökte jag såklart Nora Diversehandel vid torget. Den antikaffären är nåt alldeles speciellt. Väldigt dyrt om man är van vid loppispriser, men mycket fint att se!

 På väg ut ur butiken fick jag se den här bokstavsboken. Minnena bara vällde fram, det var ju en sån jag hade i skolan på 1970-talet och som jag tyckte så mycket om!

 När jag började första klass kunde jag inte läsa, men jag "knäckte koden" väldigt fort. När de andra tragglade bokstäver fick jag pyssla med lite egna grejer längst ner i klassrummet, som med den här boken till exempel. Det passade mig att få sitta lite för mig själv, lägga upp bokstäverna på skolbänken och forma ord. Ord som jag sen med djupt allvar präntade ner i min skrivbok. Fina raka bokstäver, inget kludd för då åkte suddgummit fram. Minns att jag kände mig så duktig och redig. Nu var jag en riktig skoltjej, så kom inte här och försök leka nu;)

Kanske var det där grunden lades till att vilja vara "Duktiga Annika"? Något som många år senare gjorde mig sjuk, och som ännu några år senare fortfarande är något jag kämpar med. Att i djupet av min själ förstå att jag är bra för den jag är, inte för vad jag gör. Det är kanske det som är den svåraste läxan jag fått i detta liv?